Gamla favoriter

 
 
 
 

Frihet

Dagens pass, tja, man säger ju att man ska ha kul med sin häst, och nog hade vi roligt allt! 
 
Jag skrittade ned till en av stubbåkrarna vid backarna, den är enorm och perfekt! När jag kom dit pratade jag lite snabbt med en av bönderna som stod och fixade med sin tröska, frågade om jag fick rida på åkern osv. När jag fått klartecken travade jag först iväg en liten bit innan jag bad om galopp.
 
Jag sitter fortfarande med ett fånigt leende när jag tänker på galoppen, fullt ös medvetslös verkligen! Calle var så lycklig och laddad så att han höll på att spricka och var både lätt i fram och bak emellanåt. . Med risk för att låta fånig så kändes det som att flyga, känslan på raksträckorna,där jag lät honom sträcka ut för fullt, var magisk, det kändes som att tiden stod stilla, vinden slog lock för mina öron och trots den kraftiga blåsten blev det knäpptyst. Det blev sammanlagt 4-6 varv runt åkern skulle jag tro, alltså några fler än vad jag hade tänkt mig, jaja..
 
I den sista galoppen var han lugn, inte trött, utan bara lugn och avslappnad, och så otroligt glad. Tänkte ta en galopp på samma åker igen imorgon, dock bara något varv för att känna hur han är och för att man helt enkelt måste passa på när man har en enorm yta med bra underlag. 
 
 
 Åh, han gör mig så glad min älskade mupp! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dagens planer

Idag tänkte jag galoppera Calle på stubbåkern (om den fortfarande finns kvar till kvällen dvs) Han har gått lite på halvfart de senaste två veckorna, förra helgen hade Nevve trampat av hans ena baksko = ingen ridning, Hovis kom redan på måndagen men då var jag i skolan så det hjälpte inte mig.
 
Som sagt, ett pass på stubbåkern hoppas jag på. Jag tänker mig ett väldigt kort pass, ett helt varv i galopp i båda varven, kanske ett eller två varv i trav, och sen hem.
 
 
Sen tänkte jag eventuellt börja skissa på lite ideer till en ny design, den vi har nu har hängt med lite väl länge! 
 

Inte vår dag

Red ut idag på mina älskade mupp, och vilket höstväder det var, mulet + att det kändes som att vi skulle blåsa bort!
 
Rundan började med att vi mötte en enorm skördetröska, föraren var dock snäll nog att stanna, vilket nog var tur då Calle tyckte den var livsfarlig. Vi kom förbi monstret utan något större språng och fortsatte på rundan. Kanske 5 min efter skördetröskan kom det två mopedister, de försökte faktiskt ta det försiktigt förbi, men det lät som satan om mopparna vilket Calle var något kritisk till, men även det gick bra. Rundan fortsatte och när jag nästan var vid byn dök en enorm traktor med ett lika enormt släp upp, som var på väg att köra ut på "min" väg men när jag viftade med armarna var han vänlig nog att vänta, Calle var lite kritisk och trippade förbi, men ingen dramatik. Bakom traktorn kom det en bil, vilket självklart var ett till skrämselobjekt för herr mupp, och precis när vi kommit förbi bilen så brakade en stor gren ner i backen i skogen bakom oss. Calle blev förstås rädd och det blev lite galopp på den asfalterade vägen, ingen större dramatik där heller, han lugnade ner sig relativt snabbt, han var däremot uppe bland molnen hela vägen hem och jagade upp sig för det minsta lilla. 
 
När vi var i slutet av byn så hörde jag mopedisterna igen, och Calle började spänna upp sig, vände mig om och såg hur de kom i lite väl hög fart, och hur de ÖKADE, viftade vilt med armarna och de saktade ned något, red in på en trädgård för släppa förbi dem, varpå de gasade på rejält, precis när de kommit förbi oss. 
 
På den sista raksträckan var jag arg som ett bi, men försökte trycka undan känslorna för Calles skull. Den sista sträckan till stallet är en liten och otroligt smal grusväg med otrevliga diken med taggbuskar och stenar, så när jag såg en lastbil komma åkandes en bit bort, så bad jag Calle om en galopp för att hinna in på infarten till stallet innan vi mötte lastbilen.
 
Inget vidare pass helt enkelt, stolt över min Calle som håller sig i skinnet trots allt, Drullan hade slängt av så fort hon fick chansen. Väl i stallet, efter en mysstund med min älskade herr mupp, hade ilskan och irritationen mot mopedisterna runnit av mig och jag var helt lugn igen.
 
 

När sömnen inte kommer ikapp...

Nu ligger jag här i sängen efter ett antal timmar av försök att bli trött, både genom att kolla på en av mina favoritserier Gossip girl och någon timmes samtal med min pojkvän.
Så mycket tankar rullar i mitt huvud just nu, det händer så mycket, för mycket skulle jag vilja säga...
 
För det första flyttar både jag och Unni 1 oktober. Unni flyttar hem till Ullbro igen där den nya familjen flyttat in och jag flyttar till lägenhet i stan. Dock betyder detta även att jag betalar mer själv nu än innan. Bara tanken på att de pengarna jag tjänar ihop ska räcka till både hästen, lägenheten och bil, plus en massa andra kostnader runt om en själv + Unni... Herregud...
Tanken är även att jag ska läsa kurs för att bli diplomerad hästmassör, därefter välja till lite fler kurser för att kunna behandla en del hästar och även min egna såklart. Men då ska jag även hinna plugga, samtidigt jobba och ha Unni.
 
Som ni ser så på det jag skriver så är det alltså dom grejerna jag tänker på, och hundra saker runt om varje grej, bara att bo helt själv och klara mig helt själv är ju ett stort steg liksom, vet ju dock att alla tar det steget och klarar det oftast utan problem, men att ha Unni gör det såklart en del svårare...Men utan Unni så vill jag inte fortsätta gå just nu, hon är så viktig för mig.
 
 
Jag ska försöka sluta grubbla, ta ytterligare en kopp te, slå på ännu ett avsnitt av Gossip Girl och bara glömma allting för ikväll, önska mig lycka till... 
 
 
 

När saknaden blir för stor

Just nu är jag inne i en period där jag saknar Drullan något förfärligt. Det är över två år sedan jag såg min bästa vän ta sitt sista andetag, men hon är ständigt i mina tankar, oftast kan jag då sitta med ett leende när jag tänker tillbaka men just nu är det inte så. 
  
 
Jag har så många gånger försökt att tala om hur mycket hon betydde för mig, både genom tal och skrift, men det går verkligen inte att beskriva känslan. Hon var min "once in a lifetime" häst, hon hade en sån otroligt personlighet, en riktig diva med hett temprament, men samtidigt en sådan klok och vänlig häst med otrolig intelligens. Personkemin jag hade med henne kommer jag aldrig få med någon annan häst, vi passade perfekt.
 
 
 
 

Inget arbete för herr mupp

Dagens planer var att tömköra Calle, men när jag ryktade honom så märkte jag av några smutsfläckar bakom hans ena öra. Inget speciellt med det, började bortsta bakom öronen, smutsen satt stenhårt. Fundersam gick jag och hämtade en magicbrush, försökte igen, men smutsen satt fortfarande stenhårt. 
 
Hämtade en pall för att lättare kunna se, och såg då att det var något kladd, kåda skulle jag tro. Efter en del jobb med att få bort den förbaskade kådan så har han nu två mer eller mindre kala fläckar bakom öronen. Så inget arbete för Calle alltså. Tro det eller ej, men Calle njöt i fulla drag av pysslandet, och stod med pannan mot min sida, med slutna ögon och hängande läpp. 
 
Gammal bild på Dum-Dum som hans smeknamn är för tillfället.
 
Sen så hade han dessutom lyckats kleta in en del kåda i topparna på pannluggen, var bara att klippa av.. Jäkla häst, han som redan bara har några få strån till pannlugg och redan ser ut som en förvuxen a-ponny. Nu är pannluggen rak *rysningar* och han ser störtlöjlig ut.
 
När kådan väl var besegrad, fick han gå ut med sin zebraflughuva, som täcker just det utsatta stället på nacken. 
 
 

Min ögonsten

Kikade igenom mitt arkiv och kom över denna bild från Februari. Bilden är på Alliz efter att jag och min vän Denice hade badat henne sent på kvällen i skolans djurhus, där trimrummet finns. 
 
Har ni sett något sötare? Världens vackraste hund med sina otroliga ögon vars detaljer inte syns på bilden. Föreställ er bärnsten med alla små nyanser och skiftningar.
 
 
 

Det ljuva livet

Den här veckan har jag faktist bara försökt slappna av, har övninskört en del vilket har tagit upp en del av tiden, samt pluggat på teorin så helt lugnt är det inte, men kan inte påstå att mitt liv känns särskilt stressat just nu. Annat blir det när skolan börjar igen... 
 
 
Förutom övningskörningen så har jag ridit Calle tre gånger den här veckan, alla gånger med sällskap av Linnea och Dagge. Vi har haft det supermysigt. Linnea är 13 har för mig men otroligt klok och mogen för sin ålder vilket ger intressanta diskussioner och många skratt. Ridturerna har bestått av långa travsträckor, några galopper och skrittpauser fulla av skratt och konstant prat. Imorgon blir det ridning igen, får se vad vi hittar på! 
 
I brist på andra bilder bjuder jag på en bild på Calle och två på fina Dagge. Fotograferade i vintras.
 
 
 
 

Tips

Som jag visat tidigare så har jag bara ljusa och klara färger på mina gummiboots, anledningen är inte bara för att jag tycker det är kul med färg. Jag använder mig alltid av färgglada boots på grund av att det är betydligt lättare att leta efter en rosa, blå eller röd fläck i hage och skog, än exempelvis en svart och brun. 
 
 
 
 
 

Calipso

 
 

Zebran Calle och denna underbara sommar

Calle i sitt Zebratäcke, från Bucas. Införskaffade täcket för några veckor sedan, men Calle har knappt behövt ha det på sig på grund av den kalla, regniga och helt typiska svenska sommaren vi har haft, och allvarligt talat har det varit en väldigt skön sommar. Det har varit underbart att kunna rida ut mitt på dagen utan att svettas ihjäl eller blivit attackerad av diverse flugfän. 
 
Nu när vädret verkar bli bättre känner jag bara, NEJ, bromsarna kommer tillbaka som blixten, likaså blinningar getingar och flugor. Visst är det kul att bada och sola, men är världens mes när det gäller insekter, så en regnig, blåsig och kall sommar passar mig rätt så bra egentligen! ;) 
 

Hiss & Diss

Jag är inte så mycket för att ha skydd på hästen i hagen, när det gäller Calle känns inte det nödvändigt. Något som Calle däremot alltid har på sig i hagen är boots fram. Calle är en häst som lätt blir distraherad, framförallt i hagen, vilket resulterar i att han snubblar, trampar på sig själv och drar av sig skor. Här kommer både en hiss och en diss i Boots-väg! 
 
 
 
Hiss:
Märke: Protector
Pris: Runt 47-70kr
 
Världens bästa gummiboots enligt mig, otrolig hållbarhet och finns i många olika färger och storlekar. Jag har använt mig av dessa i ungefär ett halvår nu och har sex par. Calle är en jäkel på att ta sönder boots men det par han har haft på sig, dygnet runt, de senaste 6 månaderna har inte en skråma, färgen är fortfarande bra och kardborren fungerar fortfarande utmärkt. 
 
Priset varierar lite beroende på vart du köper dem, men oftast ligger de på 47 -70kr. Jag köper mina hos Börjes, där priset är 47kr, klart överkomligt!
 
 
 
 
Diss:
Märke: Showmaster (Hööks) 
Pris: 79kr
 
Bootsen nedan, som är från Hööks, har jag använt mig av en del och de är hemska! Dyra, fladdriga, går sönder för ingenting, Kardborren är ogenomtänkt, tja, listan går att göra lång. Den enda likheten Hööks Boots har med Protectors är att de finns i flera olika färger, där tar likheterna slut. 
 
Nu har jag glömde jag att fota kardborren på denna, men den är inte funktionell alls! 
 
Alla bilder är fotograferade av mig och får inte användas utan mitt tillstånd! 
 
 
 
 
 

Kontraster

Min Mupp, han är verkligen, tja, en mupp. Ofta ser han antingen korkad eller smått förvirrad ut, men vissa ögonblick så är han så vacker att han tar andan ur mig. 
 
Den här bilden tycker jag är fantastisk, och det är inte ofta jag är nöjd med de bilder jag fotograferar, men den här älskar jag verkligen. Vissa skulle säkert tycka att det är för mycket kontraster, men för mig gör kontrasterna hela bilden, att hans drag dyker upp ur mörkret gör bilden så himla läcker.
 
 
 

Min fina

 
 
 

Den gamla hästen

Jag kommer ihåg när jag tog beslutet att låta Drullan somna in, det var ett beslut som var hemskt och känslosamt att ta, och fortfarande efter snart tre år så sitter jag med gråten i halsen när jag tänker tillbaka på den perioden i mitt liv.  Drullan fick somna in den 1 juni 2013, 27år gammal. Beslutet om att låta henne somna in tog jag hösten 2012 då jag själv var 15 år. 
 
Anledningen till beslutet var en svag hälta som bara visade sig i traven. Vi tog ut veterinären, han gjorde ett böjprov och konstaterade att hältan inte blev påtagligare av det. Hon fick stå en månad på metacam, när veterinären kom ut igen var jag i skolan. Mamma ringde och berättade att Dru markerade rejält efter böjprov. 
 
Beslutet om att min fina häst skulle få somna in togs. Ungefär 6 månader senare fick hon gå vidare till de evigt gröna ängarna. 
 
Nu kanske det låter som att jag tog bort henne för väldigt lite, det kanske låter som att jag tog beslutet bara för att hon inte kunde ridas längre.. det är i vilket fall något som fega och trångsynta nättroll konstaterat.  
 
Jag kan ärligt säga att när hältan först uppenbarade sig var jag helt inställd på att det inte spelade någon roll om den försvann eller inte, om den inte gav med sig så skulle hon helt enkelt få leva pensionärsliv, dvs gå i hagen, kanske tömköras lite lätt och få en massa mys. Jag hade säkert kunnat gått efter den planen, och kanske fått ha henne i några år till, men skulle det ha varit för hennes skull? Nej, det skulle bara vara för min egen skull, bara för att jag skulle vara för självisk för att släppa taget. 
 
Jag ser så ofta hästar som jag kan tycka borde få somna in. Många tycker säkert att det inte är min sak att säga eller bedömma, kanske är det så, men när en häst tar nästan tjugo minuter på sig att lägga sig ned, med ben darrandes som asplöv och sedan sedan måste kasta sig ned på marken.. Tja, då tycker jag att det har gått för långt. Hästen är pigg och glad, det mina vänner, är en vanlig ursäkt när det börjar pratas om avlivning. Drullan var också jättepigg och glad när vi tog bort henne, men hennes kropp hängde tyvärr inte riktigt med, och därför valde vi att ta bort henne innan hennes kropp gav upp helt och hållet, innan den där ginstan i hennes ögon fördunklades. Det var inte akut med henne, hon hade säkert kunnat leva i några år till, men det kändes inte rätt. Ofta är det sorgligt nog så att hästen är väldigt pigg i huvudet, men kroppen hänger helt enkelt inte med till slut.
 
Ett rörigt inlägg, men det är ett känsligt ämne både för mig och för många andra. Jag vet att det inte är lätt att ta beslutet, tro mig, jag vet, men man måste tänka på hästens välmående i första hand. Något annat som jag bara vill nämna, det är att förmodligen är det ingen som känner din häst bättre än du, men ibland blir man lite hemmablind. Försök ha ett öppet sinne, om man känner sig osäker, fråga någon annan i stallet om den har märkt någon skillnad på hästen, eller gör som jag brukade göra, filma hästen när den exempelvis lägger sig och reser sig upp med jämna mellanrum. Jag brukade försöka filma Dru var 6 månad, på så sätt var det lättare för mig att se om det var någon större förändring. Ha i åtanke att ofta sker det inte enorma förändringar över en natt,  och man vänjer sig vid de små, små förändringar som sker varje dag, vilket gör att det inte är helt lätt att se den stora skillnaden utan hjälp.
 
Min kloka, snälla och älskade vän, den vackraste indivd jag någonsin träffat. Både i personlighet och utseende.
 
Som sagt, ett rörigt och något förvirrande inlägg. Jag hoppas att jag inte gjort någon arg, men har velat skriva detta inlägg ett tag nu, och har funderat länge på om jag verkligen vill publicera det. Men som sagt, du känner din häst bäst och förhoppningsvis kommer du veta när det är dags. Var inte rädd för att rådfråga någon duktig i stallet, eller veterinären när de ändå är ute för vaccination eller liknande, det är möjligt att dom ser den stora förändringen som du inte märker av. 
 
 
 
 
 

RSS 2.0