Min älskling

 

Feber och lite allmänt

 Så var man sjuk igen då, vilken lycka... eller inte. 
 
Idag vaknade jag med en sprängande huvudvärk, feber och halsont, masade mig iväg till stallet och tog ut hästarna och gjorde klart alla stallsysslor. Resten av dagen spenderades i sängen där jag jobbat med taluppgiften till nationella i Svenska.
 
Då febern stigit, halsen blivit värre och och huvudvärken vägrat ge med sig så fick Calle stå idag, vilket jag avskyr! Jag brukar vara duktig på att ge mig ut hur jag än mår, men idag orkade jag verkligen inte.
 
 
Nu ska jag sluta att tycka synd om mig själv och berätta om gårdagen, jag var nämligen fotograf på ett dop! Fantastiskt fin ceremoni och trots det halvdunkla ljuset i kyrkan så fick jag fina bilder tack vare solen som emellanåt lyste genom fönstrena! 
 
William (barnet) höll sig glad under hela dopet, vilket lyser genom bilderna, och överlag så är jag väldigt nöjd mer bilderna, ska höra med Williams föräldrar om jag kan få lägga upp några bilder, vad skulle ni tycka om det?
 
 
 
 
 
 

Lugnet efter stormen

Något som jag börjat göra nu när gräset har kommit upp lite smått, är att efter varje pass gå upp till gräsplätten ovanför ridbanan och låta Calle beta i 10-20min. Ingen är gladare än Calle under dessa stunder, det hade varit jag i så fall. 
 
Under dessa stunder får jag tid att analysera passet, om det gick dåligt, vad jag gjorde för fel. Om det gick bra, då kan jag fundera på vad jag måste förbättra. Dessa stunder är värda guld för mig, och Calle, det finns inget så rogivande som att höra ljudet av en häst som tuggar och frustar nöjt. 
 
 
I lördags när jag skulle tömköra och longera gick allt bara åt skogen. Med hjälp av lugn och envishet så löste det till slut, men känslan kvarstod. Under tiden Calle betade så gick min hjärna på högvarv och jag vände och vred på problemet och kom till slut på en eventuell lösning. 
 

Härlig runda fastän avramling

Red ut en runda barbacka på Calle idag, och för det mesta gick det bra, förutom det att jag ramlade av.. heh..
Ja ni hörde rätt, idag ramlade jag av Calle, för första gången till och med, applåder till det! Det var nog en av de mest odramatiska avramlingar jag någonsin vart med om, jag hade inte ens kommit ut från gården, hade liksom max ridit i 20 meter. 
 
Den graciösa avtrillningen skedde när vi kom runt ett hörn, och anledningen? Jo en bil som lugnt och stillsamt backade ut, Calle stannade, tittade lugnt i flera sekunder, och vart sedan livrädd och gjorde ett litet skutt, kastade sig bakåt och snurrade runt, och jag for av. Så kan det gå. Efter att jag ramlat av så stod Calle bara stilla, med huvudet lätt på sned och tittade på mig.. 
 
Resterande del av rundan fortskred utan några missöden, vindstilla och en härlig solnedgång, perfekt! Två klipp från ridturen, Spike fick följa med idag!  
 

Ett filmklipp publicerat av Johanna (@drusillafair)Mar 4, 2015 kl. 7:43 PST

 

Ett filmklipp publicerat av Johanna (@drusillafair)Mar 4, 2015 kl. 7:21 PST

 
 

Man inser inte vad man har förrän det är borta

Ni skulle bara veta hur många fina ovisade bilder jag har på min älskade ängel..
 
Hon var så fantastiskt vacker min galning, så vis och intelligent, och hon var det bästa i mitt liv. Man kan tycka att sorgen borde avta och bli lättare att hantera, men så tyvärr inte fallet. Som jag sagt så många gånger tidigare, jag kommer aldrig hitta en häst som henne igen, det är något speciellt med den där första hästen. 
 
 
 
 
 
 

Calle

Han är härlig min häst, så himla sprallig och glad just nu. Igår red jag ut i ungefär en timme, han fick galoppera en del, men istället för fullt ös medvetslös så jobbade vi igår i ett lugnare tempo. Fick en trevlig känsla, han har lite svårt med takten emellanåt, men utöver det så går det framåt. Vi avslutade med en halvtimmes avskrittning i skog och på grusvägar.
 
Idag tänkte jag mig att han bara ska få komma ut på en kortare skrittrunda i skogen (40min ungefär), bara så att han får sträcka lite på benen och röra sig lite. 
 
 
 
 

RSS 2.0