Tidiga mornar

Om det är något jag verkligen älskar så är det morgonpassen i stallet, det finns inget mysigare eller mer rogivande än att väga upp hö till ljudet av hästarnas hummande häsningar. 
 
Jag vaknar (även under helgerna) numera oftast runt kl 5-6, ligger då och drar mig i 20min innan jag beger mig till stallet och släpper ut hästarna. När alla hästarna är ute och vatten är utburet fixar jag Calles box, och oftast är jag helt klar i stallet senast 07:30. Åker sedan hem igen och lägger mig och sover några timmar till, hehe.. 
 
Det är tidiga mornar, och vissa dagar vill man inget annat än att begrava huvudet i kudden och sova några timmar till, men väl i stallet så är alla tankar på sömn som bortblåsta och då finns det inget mer tillfredsställande än att se hästarna mumsa på sitt hö i de mjuka strålarna från den tidiga morgonsolen. 
Tre bilder från tidigare i veckan, visst ser det väl härligt ut?
 
 
 

Scott

 
 
 
 

Valpglädje

Lilla Scott.. Man kan inte annat än att bli glad när man är i närheten av denna lilla guldklimp, världens goaste, finaste och mysigaste lilla valp.. <3
 
 
Min tålmodiga Alliz, världens mest tålmodiga, snällaste och fantastiska hund, finns ingen bättre valpvakt! <3
 
 

Scott

Har helt glömt bort att visa familjens nya medlem:
 
Säg hej till Scott, en jaktlabbe på snart 9 veckor (tror jag). Som jag nämnt några gånger så var vi tragiskt nog tvungna att låta vår unghund, Kane, somna in under 2015. Det har varit tomt i huset med bara två hundar, men nu så har vi äntligen åter igen en tredje hund i hushållet. 
 
Vi hämtade hem lilla scott i lördags och han har snabbt nästlat in sig i familjen, det kommer bli roligt att följa honom nu, vi får väl se om han blir en jaktprovschampion.
 
Roligt att veta, jag har skitsvårt för att kalla honom Scott, det blir oftast Blondie, eller så råkar jag kalla honom Kane..
 
 
 

På gång

Nu har jag äntligen tagit kontakt med min förra tränare, och på fredag kommer jag börja rida för henne igen!
 
Det känns så skönt att få komma igång igen, dessvärre är jag rätt så svag och ont gör det fortfarande, men känner ändå att jag vill ha hjälp nu redan från början, både så att jag kan få lite tips och kanske några övningar, men såklart även också för att jag inte ska dra på mig fler olater än de jag redan har.
 
 
 
 
 
 

En bra start på dagen

Trots att gårdagen var sådär så hade jag faktiskt en väldigt bra morgon. Gick upp kl 05:00, packade det jag skulle ha med mig till skolan, 05:50 begav jag mig till stallet för att släppa ut hästarna, 06:30 var hästarna ute, 06:40 mockade jag Calles box (stod alltså bara och glodde på hästarna i 10min, i slask, blåst och blötsnö) 06:55 var jag klar med mina stallsysslor, tog då in Calle igen för ett tömkörningspass.
 
Calle gick så himla fint och var så duktig och glad (lite väl glad emellanåt, rodeohästen!) han lyssnade på mina kommandon, var så otroligt lyhörd och uppmärksam på min röst och kroppsspråk, älskade Muppen! Avslutade med att gå en 15min promenad i skogen, över stock och sten (mitt kära fot var inte helt med på noterna där, aj säger jag bara..) vilket var väldigt uppskattat från Herr Mupps håll, det var en nöjd och lite trött häst jag sedan lämnade i hagen!
 
 
 
 
 
 
 

En sådan dag

På grund av mitt brutna ben så var jag borta en hel del från skolan, klarade helt enkelt inte av att bo på elevhemmet när jag hade så fruktansvärt ont och kände mig så maktlös, i mitt huvud så gick det bara inte. Nu är jag tillbaka i skolan igen, och det är så otroligt kämpigt att vara omkring människor igen. Jag har Social fobi, så ja, jag tycker det är jobbigt att vara runt människor (stora grupper som små) och när jag var yngre fick jag panikattacker i princip varje dag, bara tanken på att gå in i ett klassrum gav mig panikångest. 
 
Idag är det bättre, får inte panikattacker särskilt ofta längre, men idag var det dags igen. Jag hatar när det händer, allt blir suddigt och jag börjar hyperventilera, kan inte beskriva hur det känns. Ofta kan jag ta mig ur "attacken" men ibland så går det bara inte, och då springer jag min väg, helst till Alliz, min älskade hund, hon är lugnande för mig. 
 
Idag var en sådan dag då det inte gick, jag kunde inte förmå mig att ens försöka gå till lektionen, för genast dök panikkänslorna upp igen. Jag kanske borde ha försökt mer, kanske borde ha tvingat mig själv att ta stegen till lektionssalen, men idag orkade jag inte, jag hade inte styrkan till det idag. 
 
Min älskade och kloka Drusilla, saknar hennes stöd och värme.
 
Imorgon är det nya tag igen.
 
 
 

Calle den kommande veckan

Den kommande veckan kommer jag dessvärre ha lite ont om tid för Herr Mupp, har mycket i skolan denna veckan så kommer inte ha möjlighet att åka hem lika ofta, men så här ser planen ut på ett ungefär:
 
Måndag: Hoppas på att kunna tömköra C på morgonen, osäkert dock om jag hinner då jag har morgonutsläppet, samt ska hinna mocka. 
 
Tisdag: Beroende på vad som måste göras i skolan så kanske jag hinner hem i rimlig tid, i så fall står antingen promenad eller ridning på schemat.
 
Onsdag; Helt klart vila. 
 
Torsdag: Ridning eller tömkörning.
 
Fredag: Tömkörning.
 
Lördag: Vila.
 
Söndag: Ridning eller tömkörning.
 
Bilder från provridningarna på Calle, snart hela 3år sedan..
 
 
 

Läget just nu

Calle longeras/tömkörs och rids, jag själv har börjat rida lite smått igen vilket är både smärtsamt , frustrerande och så otroligt skönt. 
 
Den här veckan har det varit mycket arbete från marken med Herr Mupp, longerade honom i tisdags, tömkörde honom i torsdags och fredags och red honom idag, lördag. I ridningen känner jag mig så otroligt frustrerad, balansen suger, när jag försöker använda det skadade benet gör det fruktansvärt ont, har ingen stabilitet i kroppen överhuvudtaget, känner mig så jäkla värdelös.
 
Idag red jag ut en liten runda och avslutade med lite träning på banan, skiter fullständigt i hur C går nu när jag rider, låter honom trava på långa tyglar medans jag försöker hitta balansen och vikten i stigbyglarna, det är så jag kommer göra tills jag känner mig tillräckligt stadig, kommer även rida en del utan stigbyglar för balansens skull. Stundtals kändes det bra och jag kände mig någorlunda stadig, men sen så kommer smärtan och allt rasar samman igen. Frustrerande.
 
 
 

RSS 2.0