~☆~Connect~☆~ -

Utseénde hets i stallet

 Jag står i ett stall där det är så långt från utseende hets som det bara går, dock så vet jag många stall och speciellt ridskolor där det är väldig utseende hets, allt handlar om vilka märken man har till sin hästs utrustning, sina egna kläder och man både sminkar och fixar sig för att gå till stallet. Tjejer och killar som blir arga om de får lera på sina stövlar eller ridbyxor, som blir arga på hästarna om de gnuggar mot deras tröjor efter ett ridpass för att de inte vill ha dreggel på sig.
 
Det jag känner när jag tänker på detta är helt enkelt att ridsporten kanske börjat gå lite åt fel håll? Handlar inte denna sporten om vilka fantastiska djur som vi får spendera tid med varje dag? Ingår det inte i ridsporten att bli smutsig under de dystra och mörka tiderna och sedan få en jobbig bonn bränna på sommaren eftersom vi inte väljer att spendera dagarna på stranden i en bikini utan istället i stallet med ridbyxor och piké tröjor?
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga verkligen, men det känns bara så tråkigt, särskillt då jag ibland kommer till ridskolan där jag mer eller mindre aldrig spenderar tid i, men när jag väl kommer dit och möts av de tjejerna som har på sig sina fina kläder, är fixade och har med sig egna märkesprylar som de använder på ridskolehästarna. Sedan även att se de tjejerna som inte lägger de pengarna (som jag själv) och rider i vanliga ridkläder utan mass flashiga märken, det är som två olika grupper av hästmänniskor, vilket jag hatar!

Detta leder inte bara till att mycket tid kastas bort pågrund utav att man lägger onödig tid på sig själv som egentligen borde ligga på hästen, utan även utanförskap gällande hästkompisarna, de som inte har alla de olika märkerna blir utanför eftersom de inte har samma fina grejer.
 
Jag tycker dock personligen också att det rent utsagt är skitkul att köpa något dyrt märke till mig själv eller hästen, dock så finns det en gräns när man helt plötsligt måste ha märke på alla sina saker, jag antar att ni förstår hur jag menar?
Men som sagt, att få lite smuts på kläderna eller utrustningen ska inte vara något större problem, ser man det som något jobbigt så är det så otroligt tydligt att man inte glädjer sig till den större delen för hästarna, utan snarare för sina prylar och kläder.
 
Tråkigt när hästsporten börjar kännas urspårad... Vad tycker ni?
 
 
 
 
 

Hiss & Diss

Jag är inte så mycket för att ha skydd på hästen i hagen, när det gäller Calle känns inte det nödvändigt. Något som Calle däremot alltid har på sig i hagen är boots fram. Calle är en häst som lätt blir distraherad, framförallt i hagen, vilket resulterar i att han snubblar, trampar på sig själv och drar av sig skor. Här kommer både en hiss och en diss i Boots-väg! 
 
 
 
Hiss:
Märke: Protector
Pris: Runt 47-70kr
 
Världens bästa gummiboots enligt mig, otrolig hållbarhet och finns i många olika färger och storlekar. Jag har använt mig av dessa i ungefär ett halvår nu och har sex par. Calle är en jäkel på att ta sönder boots men det par han har haft på sig, dygnet runt, de senaste 6 månaderna har inte en skråma, färgen är fortfarande bra och kardborren fungerar fortfarande utmärkt. 
 
Priset varierar lite beroende på vart du köper dem, men oftast ligger de på 47 -70kr. Jag köper mina hos Börjes, där priset är 47kr, klart överkomligt!
 
 
 
 
Diss:
Märke: Showmaster (Hööks) 
Pris: 79kr
 
Bootsen nedan, som är från Hööks, har jag använt mig av en del och de är hemska! Dyra, fladdriga, går sönder för ingenting, Kardborren är ogenomtänkt, tja, listan går att göra lång. Den enda likheten Hööks Boots har med Protectors är att de finns i flera olika färger, där tar likheterna slut. 
 
Nu har jag glömde jag att fota kardborren på denna, men den är inte funktionell alls! 
 
Alla bilder är fotograferade av mig och får inte användas utan mitt tillstånd! 
 
 
 
 
 

Den gamla hästen

Jag kommer ihåg när jag tog beslutet att låta Drullan somna in, det var ett beslut som var hemskt och känslosamt att ta, och fortfarande efter snart tre år så sitter jag med gråten i halsen när jag tänker tillbaka på den perioden i mitt liv.  Drullan fick somna in den 1 juni 2013, 27år gammal. Beslutet om att låta henne somna in tog jag hösten 2012 då jag själv var 15 år. 
 
Anledningen till beslutet var en svag hälta som bara visade sig i traven. Vi tog ut veterinären, han gjorde ett böjprov och konstaterade att hältan inte blev påtagligare av det. Hon fick stå en månad på metacam, när veterinären kom ut igen var jag i skolan. Mamma ringde och berättade att Dru markerade rejält efter böjprov. 
 
Beslutet om att min fina häst skulle få somna in togs. Ungefär 6 månader senare fick hon gå vidare till de evigt gröna ängarna. 
 
Nu kanske det låter som att jag tog bort henne för väldigt lite, det kanske låter som att jag tog beslutet bara för att hon inte kunde ridas längre.. det är i vilket fall något som fega och trångsynta nättroll konstaterat.  
 
Jag kan ärligt säga att när hältan först uppenbarade sig var jag helt inställd på att det inte spelade någon roll om den försvann eller inte, om den inte gav med sig så skulle hon helt enkelt få leva pensionärsliv, dvs gå i hagen, kanske tömköras lite lätt och få en massa mys. Jag hade säkert kunnat gått efter den planen, och kanske fått ha henne i några år till, men skulle det ha varit för hennes skull? Nej, det skulle bara vara för min egen skull, bara för att jag skulle vara för självisk för att släppa taget. 
 
Jag ser så ofta hästar som jag kan tycka borde få somna in. Många tycker säkert att det inte är min sak att säga eller bedömma, kanske är det så, men när en häst tar nästan tjugo minuter på sig att lägga sig ned, med ben darrandes som asplöv och sedan sedan måste kasta sig ned på marken.. Tja, då tycker jag att det har gått för långt. Hästen är pigg och glad, det mina vänner, är en vanlig ursäkt när det börjar pratas om avlivning. Drullan var också jättepigg och glad när vi tog bort henne, men hennes kropp hängde tyvärr inte riktigt med, och därför valde vi att ta bort henne innan hennes kropp gav upp helt och hållet, innan den där ginstan i hennes ögon fördunklades. Det var inte akut med henne, hon hade säkert kunnat leva i några år till, men det kändes inte rätt. Ofta är det sorgligt nog så att hästen är väldigt pigg i huvudet, men kroppen hänger helt enkelt inte med till slut.
 
Ett rörigt inlägg, men det är ett känsligt ämne både för mig och för många andra. Jag vet att det inte är lätt att ta beslutet, tro mig, jag vet, men man måste tänka på hästens välmående i första hand. Något annat som jag bara vill nämna, det är att förmodligen är det ingen som känner din häst bättre än du, men ibland blir man lite hemmablind. Försök ha ett öppet sinne, om man känner sig osäker, fråga någon annan i stallet om den har märkt någon skillnad på hästen, eller gör som jag brukade göra, filma hästen när den exempelvis lägger sig och reser sig upp med jämna mellanrum. Jag brukade försöka filma Dru var 6 månad, på så sätt var det lättare för mig att se om det var någon större förändring. Ha i åtanke att ofta sker det inte enorma förändringar över en natt,  och man vänjer sig vid de små, små förändringar som sker varje dag, vilket gör att det inte är helt lätt att se den stora skillnaden utan hjälp.
 
Min kloka, snälla och älskade vän, den vackraste indivd jag någonsin träffat. Både i personlighet och utseende.
 
Som sagt, ett rörigt och något förvirrande inlägg. Jag hoppas att jag inte gjort någon arg, men har velat skriva detta inlägg ett tag nu, och har funderat länge på om jag verkligen vill publicera det. Men som sagt, du känner din häst bäst och förhoppningsvis kommer du veta när det är dags. Var inte rädd för att rådfråga någon duktig i stallet, eller veterinären när de ändå är ute för vaccination eller liknande, det är möjligt att dom ser den stora förändringen som du inte märker av. 
 
 
 
 
 

Tyke, elefanten som fick nog.

 Såg det här klippet för någon dag sedan och måste verkligen säga att det är värt att se. Det handlar om de vilda djuren som fortfarandes tvingas uppträda på cirkusar i stora delar av världen, bland annat här i Sverige. 
 
Det är en hel del grova scener som gör ont i hjärtat att se, de visar djurens levnadsförhållanden och den så kallade "träning" djuren går igenom, och de visar även klipp på elefanten Tyke som en dag fick nog av misshandeln och löpte amok och bland annat stampade hjäl sin tränare. I slutet visas det hur Tyke blev ihjälskjuten. Det tog 86 skott. Jag kunde inte titta på hela klippet, för smärtan i Tykes ögon var så tydlig, han hade blivit misshandlad i många år, och till sist så rann det över för honom. Kan vi klandra det stackars djuret? Hur hade vi känt om vi blivit misshandlade och förnedrade i större delen av våra liv, hur hade vi upplevt det att vara instängda i små burar, ständigt rädda. 
 
Jag skäms över att det fortfarande är tillåtet med djur på cirkus här i Sverige, när vi tänker på våra hårda djurskyddslagar, hur kan då djuren på cirkusen sopas under mattan?! Djuren får ingen riktig utevistelse, de lever i trånga burar och de får inte utlopp för deras naturliga beteenden, så som att jaga, söka föda eller ens röra sig ordentligt. Detta borde inte vara tillåtet, man tycker att vi borde ha kommit längre än så.
 
Jag går aldrig på cirkus, vilket är ett medvetet val, jag vill inte se djuren bli utnyttjade samt så vill jag inte bidra till de cirkusar som tillåter det.
 

Att bemöta en häst i trafiken

 Något som aldrig kommer upphöra att förundra mig är hur vissa människor bemöter häst och ryttare i trafiken.
 
Jag vet inte om alla upplever det här, eller om det bara är jag som har en förfärlig otur, men på i princip varenda uteritt stöter jag på någon person som skulle behöva få en lektion hur man bemöter hästar. Jag har varit med om lastbilar och traktorer som dundrat förbi (på en supersmal, liten kringelkrok väg) trots att jag gjort tydliga signaler om att sakta ned. Jag har stött på en postbil som (under en ovanligt blåsig dag) varenda gång han kom bakifrån, tutade, vilket hände tre, fyra gånger..
 
Skulle kunna skriva en lång lista med exempel, men tänker hålla mig så kortfattat som möjligt. Jag tror faktiskt att de flesta människor inte menar något illa, de tänker sig helt enkelt inte för, som t.ex. postbilen, jag är rätt så säker på att föraren inte menade något illa, förmodligen var han orolig för att Calle och jag inte hörde honom, och därför tutade han för att klargöra att han var där. Inte så smart då Calle vart helt förskräckt varenda gång och då reagerade starkare på bilen än vad han annars skulle ha gjort, men fortfarande så tror jag inte att han menade något illa då han körde så extremt försiktigt förbi oss, just det tillfället handlade det bara om okunskap. 
 
Ett exempel där det inte var av misstag var i somras när jag red ut. Jag stötte på några unga och förmodligen rätt så berusade sommarstugegäster, som körde flakmoppe, som när dom såg Calle och mig började varva motorn och köra onödigt nära, + försöka jaga på honom med sina röster, att jag vart förbannad förstod dom inte alls. 
 
Det tåls att säga att Calle är en väldigt säker häst i trafiken, men även han kan reagera och bli rädd, vilket har hänt några gånger.
 
Jag förstår inte varför det ska vara så himla svårt att förstå hur man ska bemöta hästar, tycker att det är rätt så självklart att man inte ska tuta, att man inte ska köra så nära som det bara går, eller köra löjligt fort förbi.
Jag kan ärligt säga att jag ofta känner mig förbannad och uppgiven, men jag tror som sagt inte att det är så många som faktiskt vill jävlas, utan problemet handlar snarare om just okunskap och att folk helt enkelt inte tänker sig för. 
 
Glädjen när folk försöker, när man ser hur dom tvekar och istället för att ta en risk, stannar och eventuellt stänger av motorn, och sedan väntar tills man kommit en bra bit innan de försiktigt kör iväg. Människor som försöker, som förstår att det är stora djur som kan reagera, ler och vinkar jag alltid glatt till, kanske ger en tumme upp. 
 
Jag ber inte om mycket, bara att man ska visa hänsyn och respektera alla som är ute i trafiken.
 
 
 
 
 
 

Tjock eller inte

Dessa bilder fotograferades någon gång under förra året, och egentligen så är det ett under att jag fortfarande har kvar dem på datorn, ett under att de inte raderades. Varför? Jag kan börja med att säga att jag aldrig har vågat visa dessa (förutom den första) bilder innan, och det är för att jag tyckte att jag såg så tjock ut.
 
Just nu tycker jag att jag är lite för mullig, men det jobbar jag på, men när tittar på bilderna nedan förstår jag inte hur jag kunde vara så extremt missnöjd med min kropp då. Jag har för länge sedan insett att jag aldrig kommer se ut som en sticka, jag har kurvor, och ja, jag var mullig men jag tog också väldigt ofta fel på vad som var kurvor och vad som var fett, just när det gällde mig själv.
 


 
 
Jag äter nyttigt, och äter inte mycket godis, nu ska jag tex ha godisförbud till vecka 49, bara för att jag känner för det, och jag har börjat träna igen. Trots det så känner jag mig så underlägsen och "ful" när jag ser tjejerna i klassen, där i princip alla är smala och ser bra ut, är inte det konstigt? Iställer för att vara skitnöjd med det faktum att jag har gått ner över 25kg, så känner jag mig dålig för att jag inte gått ner mer, förstår ni vilken ond cirkel det hade kunnat bli? 
 
Den "perfekta" kvinnokroppen beskrivs och visas i media som smal, gärna stora bröst, inte för breda höfter, långa och smala ben osv.. jag tycker att det är sjukt, det finns mycket med ens utseénde som man inte kan ändra på, jag tex kommer alltid ha breda höfter och rejäla lår, jag är inte byggd som en fotomodell.
 
 
 
Sen bör man inte glömma den andra sidan av historien, dvs den där folk klankar ner på kvinnor som inte har kurvor, alltså att helt plötsligt är det bara okej att man har kurvor, om inte så är man inte en "riktig" kvinna, det är lika sjukt det. Jag har flera kompisar som är trådsmala och långa, men som mår dåligt över just det, för dem är det lika omöjligt att bli riktigt kurviga, som det är för mig att bli trådsmal, vi har olika förutsättningar, det är bara att inse.
 
Jag vet att det här är väldiskuterat ämne redan, men jag fick mig en liten fundera just på grund av bilderna ovan, som jag nu tycker är fina och mysiga, samma bilder som jag för ett år sedan skämdes för. 
 

Nya TR!

Bett och bettlöst
Kandar kommer att bli valfritt i svårare dressyr klasser, vanliga tränsbett kommer vara tillåtna. Däremot förtydligas definitionen av träns i dressyr, detta innefattar bett och därför är ett bettlöst alternativ inte något alternativ. 
I hoppning däremot öppnas det dock upp för bettlösa alternativ, så länge ryttaren har kontroll på sin häst (men när den leds på tävlingsplatsen ska den ha bett). 
En annan nyhet är att sporrar i dressyr kommer att försvinna. Flughuva blir även tillåtet på tävling utan dispens.
 
Jag tycker att detta är bra! Att det nu är valfritt med kandar i högre klasser, jag skulle gärna vilja se lite trevligare och skonsammare bett på dressyrtävlingarna. Att sporrar är valfritt tycker jag även är ett bra initiativ! 
Men till det som jag ville komma till, repgrimma tillåtet på hoppbanorna men inte dressyrbanorna? Jag förstår inte varför och skulle med glädje vilja ha en ordentlig förklaring! Skulle inte en häst i repgrimma ha lika mycket kontroll som en häst med träns så är det ju enligt mig en dålig ryttare som inte har kontroll på sin häst! Kontrollen sitter inte i munnen på en häst!
Och ska då en hoppryttare ha mer kontroll? När hästarna oftast taggar till ordentligt och tycker det är super kul att hoppa. Nej, jag tycker att det där är riktigt dåligt faktiskt...
  
Chans att hoppa om
En intressant nyhet i 90-centimetershoppning A:Clear round är att man om man haft fel eller blivit utesluten i sin första runda kan få en andra chans, det vill säga få hoppa om mot erlagd startavgift för detta. Det har också tillkommit en rad bestämmelser om bedömningen A:Inverkanshoppning.
Om det av någon anledning är svårt att hoppa fram på framridningsbanan (vid dåligt väder?) kan överdomaren ge tillåtelse till 45 sekunders framhoppning över max två hinder inne på banan, före respektive start.
I de allmänna bestämmelserna är en stor förändring den nya åldersindelningen för ponny, som det har skrivits mycket om. Dessutom införs nya jävsregler i bedömningsgrenarna. (Hippson.se)

Just detta punkten kan jag ärligt säga att jag inte uppmärksammar så mycket, men det är säkert bra för de som vill in och göra om, hästen kanske vägrade ut sig så kan man faktiskt komma in och prova igen. Dock så antar jag att detta kommer förlänga tävlingarna ganska rejält, det kommer ju antagligen inte bara vara en som vill komme in och hoppa om skulle jag anta.
 
En lång process
Revideringen av TR påbörjades redan 2012 hos Svenska Ridsportförbundets tävlingssektion. Då inleddes ett förarbete och året därefter hade alla intresserade möjlighet att komma med förslag och synpunkter.
Våren 2014 var förslagen ute på remiss och nu har TR-nämnderna fastställt de nio TR som kommer att börja gälla den 1 januari 2015.
Många ändringar i TR är fokuserade på ett ökat djurskydd och en ökad säkerhet för både hästar och ryttare. Dessutom har en grundläggande tanke varit att förenkla regelverket, så att tävlandet blir enklare för såväl arrangörer som aktiva. (Hippson.se)
 
Hahahaha! "...ökad säkerhet för både häst och ryttare", skulle det vara med säkert att tävla hoppning i repgrimma än att tävla i dressyr med det? Herregud, repgrimma borde vara ett alternativ för alla grenar och bedömas i hur mycket kontroll man har över sin häst då! Ser inte vad som är så säkert i hoppning men inte dressyr!
Dock är jag väldigt nöjd med att man nu även förhoppningsvis kommer kunna se flera tävla med vanliga tränsbett i de högre klasserna! Nu kanske även sporrar kommer minska i användning, trevligt att det kan bli lite lite mer naturligt för hästarna!
 
 
 
 

 
 
 

Skratta eller gråta...?

För några dagar sedan så skrev jag om detta inlägget: http://connect.blogg.se/2014/october/forskare-protesterar-mot-hart-atspanda-nosgrimmor-3.html#comment
 
Vi fick ca 2000 besökare mer på bloggen än vanligtvis och inte konstigt eftersom det handlar om att många människor misshandlar sina hästar, ibland ovetande och ibland medvetet för att det ska se snyggt ut.
 
Men det som jag ville komma till är att jag blir helt mörkrädd! 2000 extra besökare som läste inlägget.... Men bara ca två personer gav respons... Betyder det att så många struntar i det och inte alls ser något fel med att knyta ihop hästens mun? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, har inga ord.

Om detta är hur hästsporten visar vad dom tycker så är det pinsamt, nu hoppas jag på förbättring, detta är sjukt...
 
 
(Bild: Baraelvira.blogg.se)
 
 
 

Forskare protesterar mot hårt åtspända nosgrimmor!

Hästen är det enda djuret som tävlar i OS. Trots det anser ISES att dess välfärd kan ifrågasättas, i alla fall om den nuvarande trenden tillåts fortsätta.
- Vissa nosgrimmor designas för att kunna spännas så hårt att de begränsar nästan alla normala käk- och tungrörelser. Det här är en ganska ny innovation när det gäller design av träns och kandar. För fyrtio år sedan var nosgrimmor i stor utsträckning en estetisk del av tränset snarare än en funktionell, menar man. 
Enligt ISES handlar användningen av för hårt spända nosgrimmor om att ryttarna vill undvika att få poängavdrag för exempelvis en gapande mun på tävling. Dessa ryttare maskerar enligt organisationen dålig träning, på hästens bekostnad. (Källa: http://www.hippson.se/artikelarkivet/dressyr/forskare-protesterar-mot-hart-spanda-nosgrimmor.htm)
 

Denna frågan gör mig totalt mörkrädd! Jag har en hel lista med situationer då jag bara skulle velat ha snort ihop människors munnar hårt så dom inte kan använda den som vanligt för att på så sät få känna hur hästarna känner!
För några månader sedan så hade jag och Unni träning och när jag höll på att spänna nosgrimman  och snokremmen fick jag genast kommentaren "Spänn hårdare!" När jag då uttryckte min åsikt och sa att jag inte spänner hårt på Unni eller andra hästar eftersom nosgrimman och snokremmen inte ska utgöra funktionen att stänga igen munnen så fick jag tillbaka "Jag spänner hårt på min häst och det funkar bra!". Dock så framkom det saker som inte alls var okej med den hästens mun. Det behöver givetvis inte vara pågrund utav en för hård nosgrimma men det misstänker jag!
 
Unnis och Nevves hänger i princip nosgrimman och dinglar, snokrem används inte ens av mig. Att ta till nosgrimman och snokrem som en funktion för att hästen inte ska gapa eller annat tycker jag är vidrigt rent ut sagt! Hästarna är stora djur som vid smärta och fara flyr, men att då vissa har gjort att smärta ska vara något dom ska genomlida och om dom flyr så blir det ännu mer smärta med drag, sporrar och piskrapp... Är det någon mer än mig som blir helt mörkrädd eller?!
 
Hästar som rids med för hårt åtsatt nosgrimma kan få problem med psykisk stress, sämre luftintag, försämrat blodflöde till att det tillkommer skador på tänder och nosrygg. Mina erfarenheter är även att detta problem är främst i dressyren, där man vill gömma gapande munnar och tungor som hänger ut av smärta, nosgrimman är alltså till för att bokstavligen dölja att hästen inte trivs med ryttarens ridning... Men hur ska en häst som inte kan få ett normalt luftintag prestera som bäst? Fysiskt omöjligt!

Om jag går tillbaka till mina åsikter igen och inte fakta så tycker jag att människor som rider med för hårt spända nosgrimmor borde kasta bort den där förbaskade nosgrimman i några veckor för att se hur mycket hästen gapar vid ridning, och då blir det ju väldigt lätt att lyssna på hästen och förändra sin egna ridstil tills hästen inte gapar eller visar obehag vid ridning. Människor måste verkligen ställa sig framför sin häst och tänka efter om det verkligen är okej det som den utsätts för. För mig är det inte okej någonstans! Hästen har trots allt valt att acceptera denna misshandel och då förstår man även vilka underbara djur som förlåter dig efter varje ridpass och tar bettet i munnen igen och vet vad som väntar.

Detta är min åsikt! Unni och Nevve har som sagt väldigt lösa nosgrimmor när jag rider och har tagit bort snokremmen för att om jag skulle råka göra en hård rörelse i deras mun som gör ont så ska dom kunna visa mig direkt och även kunna komma undan det genom att sånnafall flytta på bettet. Att trycka ihop dom med olika slags remmar är idioti och misshandel, det skulle aldrig förekomma på min häst! Ridning och hästhantering handlar för mig om ömsesidig respekt!
 
Nu vill jag även att vi alla ska sammarbeta och uppmärksamma detta! Ser vi någon som har en för hårt spänd nosgrimma så säg till! För det är inte okej!
 
 (Denna fantastiska bild kommer från: http://baraelvira.se/)
 
 
 

Ridhus lyckan...!

 
 
Detta är två bilder på det fantastiska ridhuset som finns vid stallet där Unni står uppstallad. Jag har haft tillgång till ett jätte fint ridhus förut på en annan gård, med en stor läktare, jätte mycket material osv. Men det kan inte jämföras med ridhuset vi har tillgång till nu! Det sköts nämliges fantastiskt bra! Jag kan nog säga att jag ridit på helt nysladdat minst en gång i veckan, då är vi ändå en del människor och hästar i stallet!

Underlaget är super, det har nu tillkommit en spegel och det finns en del hindermaterial. Att det sedan sladdas väldigt ofta är bara ett plus! Och visst att det är helt fantastiskt att det oftast är helt jämt underlag i ridhuset, men de flesta vet också hur det är att komma in i ett helt tomt nysladdat ridhus antar jag... Det är helt fantastiskt och man blir så ridsugen av någon anledning!

Unni har inte heller kunnat vara så mycket igång förut över vintern eftersom vi endast haft en paddock eller 15 min skrittväg till närmaste ridhus när vi var hemma på gården. Alltså så har Unni så mycket större möjlighet att hålla igång över höst och vinter nu, vi slipper all regn och slask.

Dock så är det något som jag märkt redan förra året, det är att man blir så oerhört bekväm av sig! Är det dåligt väder en vecka så är man inne i ridhuset i en vecka...(Jag utför dock olika sorters träning, inget enformigt)
Så är det kallt, blåsigt eller snöar så är det så lätt att bara traska in i ridhuset istället för att faktiskt rida ut en sväng i skogen som jag normalt gör över sommaren. Detta är något som jag kommer tänka extra mycket på iår!
 
Är detta något som ni också tänkt på? Ser ni ridhuset som endast en fördel eller tänker ni även på de nackdelar som man skapar själv?
 
 

Rida för att rida

I ridningen finns det enligt mig två olika typer utav människor ridmässigt. 

Dem första är de som bara rider för att rida, dom har ingen tanke bakom ridpasset, dom tänker inte på vilka påfrestningar som händer i hästens kropp, vilka delar som behöver stärkas osv.
Vissa tycker att det bara är roligt och "åker" häst, vilket jag tycker är bra för denna skaran av människor! Dock så finns det även dom som rider hästen och försöker få det fint! Klämer ihop dom med diverse hjälptyglar eller bara sliter på hästarna, för dom vet inte hur som ska arbetas i kroppen för att den ska stärkas och bli mer hållbar.
Jag tror inte heller att dessa hästar håller så bra, jag tror att dom tillslut blir skadade i kroppen utav att ha blivit dåligt ridna och fel muskler har bildats osv.
Min egna åsikt om dessa är inge vidare faktiskt... Har sett allt från några som bara har roligt med sin häst vilket jag tycker är helt underbar, till riktiga skräckexempel!
Tyllexempel så tycker jag snarare att det är underbart men dom som låter hästen få gå på långa tyglar, bara ta det lugnt och mysigt, alltså skogsmulle hästarna.
Men det jag blir lite ledsen över är de hästar som på banan men ryttarna har ingen koll vad dom håller på med och inte heller någon riktig kunskap, det ska gärna se fint ut och allt handlar om att hästen ska böja på nacken... Då missar dom även allt det viktiga med att höja ryggen och få bakbenen under sig. Och ofta är desse hästar väldigt svåra att rida korrekt efter ett tag då dom bildar sig andra muskler som gör att det blir ännu svårare att få dom att gå rätt... 
Nej, dessa människor skulle jag önska ville lära sig mer och få kunskap om vad som händer och rör sig i hästens kropp! Dock skogsmullarna där hästarna bara får busa och mysa tycker jag är underbart!


Sedan finns de andra ridmänniskorna, dom som vet vad dom håller på med och framför allt varför man gör det!
Dom lägger gärna en extra tanke på hur dom ska göra på passet för att kunna stärka den där bakdelen, eller hur dom ska göra för att hästen inte ska kunna bära sig själv i en högre form.
Dom här människorna tycker jag oftast att man ser har de äldre hästarna som verkligen håller! (Såklart har många fina yngre hästar) Dom har blivit ridna och stärkta så bra att hon verkligen håller och är väldigt fräscha när de blir äldre!
Min egna åsikt om dessa är väldigt bra! Jag ser mig själv mer som en utav dessa nu då jag alltid försöker lägga upp en plan för varje ridpass, allt från att hon ska bara bli riktigt loss i båda sidorna till att hon ska flytta bakdelen ordentligt och då lägger man upp hela passet efter det, som att göra hörn passeringar osv.
Dom här människorna är enligt mig även dom som inte skryter så värst mycket om varken sin häst eller sig själva, för dom vet att det finns mycket mer att lära och ta del utav!
Det blir mycket sittandes och läsa på olika ridsportsidor efter nya övningar, i tidningar, fråga dom som är lite mer kunniga, ta träningar osv.
Allt för att man känner att hästen blir finare och finare i kroppen, får en fin muskelatur och mår väldigt bra i sig själva!
Ja, och i dessa människor finns självklart väldigt många fack med hur kunnig man är, men huvudsaken är att dessa människor gräver fram fakta och hjälp innan dom genomför, dom gör inte bara för att det ska vara fint utan låter det se dåligt ut eftersom allt kan inte se ut som en dans på rosor när man rider sig igenom hästens kropp.

 
 
 

Repgrimma

För en tid sedan så brukde jag rida väldigt mycket i repgrimma, valde i princip bort bett helt och hållet! Det är absolut inget som jag ångrar för än idag har jag nytta utav det då jag vet hur Unni reagerar utan att ha ett bett i munnen, och då är det väldigt lätt att lista ut vad som är nästa reaktion om du använder ett bett.

Dock så är jag inte alls för alla de som säger att det är djurplågeri att rida med bett, alltså bitch please! Dock så försvarar jag inte de som missbrukar bett, sporrar, spön osv.

Jag tycker att sann harmoni på hästryggen är att du ska kunna göra allt! Allt från att rida med repgrimma/halsring till att rida ett dressyrpass i kandar, för sålänge inte hästen skadas och allting görs med ömsesidig respekt så anser jag att det är harmoniskt. En nöjd häst som inte får ont och inte känner obehag, samtidigt en ryttare som kan nå upp till hästens alla krav!

 













 

Varierad träning!

Hur viktig är varierad träning för dig?

För mig är det verkligen så otroligt viktigt! Unni får varje vecka väldigt varierande träning. Allt från löshoppning, uteritter, psykisk träning till dressyr. Och om det blir mycket pass innanför ridhusets väggar någon vecka så ser jag alltid till att hon inte gör samma saker! Ska alltid vara olika saker att tänka på för henne, och det tycker jag är viktigt! Jag tycker nämligen inte alls om folk som sitter och nöter sin häst inne på banan på samma saker dag ut och dag in!

Ett exempel kan vara att ena dagen lägga fram lite bommar där man kan göra lite olika övningar med, nästa dag kanske försöka köra ett dressyrpass, skänkelvikningar osv, och sedan nästa dag ställa upp lite hinder så hästen får hoppa lite. Förstår ni hur jag tänker? 

På vintrarna rider jag nämligen mycket så eftersom jag kommer till stallet när det är mörkt och då vill jag gärna inte ut på vägarna och rida eftersom det finns så mycket odrägliga bilister. Och inte vill jag ut i skogen när det är mörkt, kan komma djur och älgar som kan skrämma hästen osv. (Sedan så tänker ju även jag på varenda skräckfilm jag någonsin sett då!)
Så på vintrarna och hösten planerar jag alltid att komma till stallet på dagarna när det är ljust och rida ut henne, för det är ju verkligen det mest underbaraste som finns!



Exempel på hur Unnis veckosheman ser ut:
  • Måndag - Markarbete
  • Tisdag - Dressyr
  • Onsdag - Psykisk träning/vila
  • Torsdag - Joggning
  • Fredag - Dressyr
  • Lördag - Uteritt
  • Söndag - Uteritt/löshoppning
 
Som ni ser så är det inte alls synd om Unni, hon verkar mer än nöjd med hur hon arbetas osv!
Unnis psykiska pass är dock för mig obligatoriskt varje vecka! Märker en sådan skillnad på henne efter lite sådanna övningar. Vi gör allt från ledar övningar till trickträning! 
Unni är nämligen så otroligt smart och het så om man inte aktiverar hjärnan på henne så blir det ännu svårare att rida henne! Hon får ett eller fler sånna pass i veckan för att helt enkelt tröttas ut mer psykiskt än fysiskt för att då även kunna skona henne lite mer i ridning och inte behöva tjaffsa med henne!