~☆~Connect~☆~ -

Min älskade Dru

Nu när jag varken kan vara i stallet eller göra något alls som kräver två fungerande ben så får jag väldigt mycket tid att gå igenom mina gamla bilder. Något man bör veta är att större delen av mina bilder mellan 2010-2013 är på Drullan, har hundratals bilder bara på hennes mule..
 
Jag kan komma på mig själv med att sakna den tiden, alla härliga ridturer i solnedgången, alla långa barbacka galopper, de härliga långpromenaderna.. Visst, jag har upplevt härliga ridturer och har oändligt med fantastiska minnen med Calle, men det är inte samma sak. Jag saknar hennejag saknar allt som har med henne att göra, saknar hennes bockserier, hennes mjuka hummande när hon såg eller hörde mig, jag saknar hennes skarpa temperament, jag saknar henne bara.
 
I juni är det TRE år sedan hon fick somna in, kan ni fatta det? I juni har jag haft Calle i tre år, det känns lika otroligt, vart har tiden tagit vägen? 
 
 
Blir så sentimental av att titta på henne, kommer liksom på saker hon gjorde och helt enkelt hur hon var. Hon hatade vatten, men om jag gick med henne så kunde vi gå ut i sjön, trots att hon var rädd. Hon älskade att hoppa och blev så otroligt het så fort ett hinder dök upp framför henne, på i princip alla bilder där vi hoppar var hennes öron alltid spikrakt spetsade framåt. Hon brukade nästan alltid komma när jag ropade på henne, då med sitt mjuka hummande och i trav eller galopp. Hon var också världens mysigaste, så otroligt kelen mot mig dock inte alls mot människor hon inte kände.
 
Älskade prinsessa <3 
 
 
 
 

Sentimental

 Hittade dessa bilder, från tiden innan systemkameran. Min fina dru, älskade lilla köttbulle, saknar henne något fruktansvärt, en del av mina ryktbortstar har ju fortfarande en hel del hår från henne, och det finns inget som lättare kan få mig att bryta ned i tårar, haha. 
 
Där Dru galopperar på bilden ligger idag ridbanan, det är nästan lite sorgligt att man la den just där för det var en så himla mysig del av hagen. Hästarna hade nästan som en liten balkong och de brukade stå där och vila. Området i skuggan, där brukade vi rida, hade några träplankor som bommar, härliga tider..
 
 
 

Drullans egenheter

Då och då kikar jag på alla mina bilder på Dru och minns då hennes små egenheter samt bara hur hon var.
  • Varje gång när jag skulle tränsa flemade Drullan, alltså så fort hon fick syn på bettet: Vad det berodde på vet jag inte, men det var något som hon alltid gjorde. 
  • Drullan hyste agg.. Min lilla prinsess-ponny förlät inte folk hur lätt som helst om de (enligt henne) hade gjort något fel. Det var framförallt en person som hon verkligen inte tålde. Personen i fråga hade tydligen sett Dru i hagen när hon hade kolik och hade då gått och hämtat ett grimskaft och drämt det med full kraft i baken på Drullan, för att få upp henne. Drullan hade då sprungit runt som en galning tills personen fick tag på henne. När jag kom till stallet ledde personen runt Drullan, och Dru högg vilt efter henne och var rent ut av ursinnig. Efter den dagen så gjorde Dru utfall mot personen varenda gång hon såg henne
  • När hon blev rädd för något agerade hon antingen A: Sprang iväg så snabbt som hon bara kunde (som en vanlig häst) Eller B: Hon lade i backen, hon kunde då backa i full fart (för snabbt gick det) hela vägen hem.
 
 
 

När saknaden blir för stor

Just nu är jag inne i en period där jag saknar Drullan något förfärligt. Det är över två år sedan jag såg min bästa vän ta sitt sista andetag, men hon är ständigt i mina tankar, oftast kan jag då sitta med ett leende när jag tänker tillbaka men just nu är det inte så. 
  
 
Jag har så många gånger försökt att tala om hur mycket hon betydde för mig, både genom tal och skrift, men det går verkligen inte att beskriva känslan. Hon var min "once in a lifetime" häst, hon hade en sån otroligt personlighet, en riktig diva med hett temprament, men samtidigt en sådan klok och vänlig häst med otrolig intelligens. Personkemin jag hade med henne kommer jag aldrig få med någon annan häst, vi passade perfekt.
 
 
 
 

Visste ni att..

 .. Varenda gång mina fötter börjar krångla så kommer Dru upp bland mina tankar? 
 
För över fyra år sedan när jag var ute på promenad med mitt lilla nervknippe gick vi förbi några lador, min bror dök då upp bakom husknuten, Dru blev rädd och hoppade upp i luften och ned på min fot. Hon hade broddar. 
 
Fortsatte gå men min stövel började kännas något trång, efter lite möda lyckades jag lirka ut foten, som då hade svullnat upp till något som liknade en boll. Såret var efter brodden, och jag har fortfarande kvar ett litet ärr efter det, och det ilar fortfarande till lite av smärta när jag tar på mig mina skor. Och jag svär och ler inombords varenda gång. 
 
Här hade svullnaden och den värsta blånaden gått bort, men foten var fortfarande märkbart svullen, likaså ankeln. 
 
En tid senare gick vi omkull, vilket gjorde att jag gjorde illa samma fot igen (Drullan klarade sig tack och lov oskadd) och den gången tog det betydligt längre tid för foten att bli användbar igen. 
 
 
 
 

It's been a long day without you my friend

and I'll tell you all about it when I see you again
 
 Idag är det två år sedan mitt vackra arabiska fullblod fick somna in, det är två år sedan jag såg min bästa vän ta sitt sista andetag.
 
Som jag saknar denna hästen, jag saknar hennes temperament och attityd, hennes mjuka mule och livfulla ögon, jag saknar allt med henne. Drusilla Fair, denna hästen var det bästa som någonsin hänt mig, utan henne vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig.
 
Jag var 12 år när jag fick Dru, det var under den svåraste tiden i mitt liv, var deprimerad och min sociala fobi hade tagit över. Drullan var med mig under mina svåra år, hon fanns där med sitt stöd och bara jag fick se in i hennes kloka ögon så lättade tyngden från mitt hjärta. Drullan lärde mig så otroligt mycket och gud så roligt vi hade, från snabba galopper, gärna barbacka, över vida fält till "lugna" skogsturer i solnedgången. 
 
 
Hon var så mycket denna ponnyn, världens krutpaket med rävar bakom öronen, men hon var även den kloka gamla damen som förstod när matte var ledsen, och då alltid gjorde sitt bästa för att trösta.
 
Det finns så mycket att säga om denna ponnyn, men orden räcker inte till, det går inte att beskriva henne rättvisa, hon var så mycket mer än vad mina ord någonsin skulle kunna utrycka. 
 
 
Fyra år fick jag tillsammans med henne, sedan tog vår saga slut.
 
 
 
 
 
 
 

Man inser inte vad man har förrän det är borta

Ni skulle bara veta hur många fina ovisade bilder jag har på min älskade ängel..
 
Hon var så fantastiskt vacker min galning, så vis och intelligent, och hon var det bästa i mitt liv. Man kan tycka att sorgen borde avta och bli lättare att hantera, men så tyvärr inte fallet. Som jag sagt så många gånger tidigare, jag kommer aldrig hitta en häst som henne igen, det är något speciellt med den där första hästen. 
 
 
 
 
 
 

Min ängel

Min älskade, älskade lilla isbjörn.. hon var perfektion, aldrig igen kommer jag träffa en lika fantastisk häst och individ. Det är konstigt hur ett hjärta kan krossas om och om igen..
 
 
 
 

Min mupp, och min ängel..

 
 

Dru och Hellre

Om ni bara visste hur många bilder jag har på Dru, går knappt att räkna.. Dessa bilder älskar jag, min prinsessa som alltid visade sin snygga (okej nästan alltid..) mot kameran. Bilderna är över två år gamla, och jag kommer ihåg tillfället så väl, Hellre och Dru var så söta mot varandra den dagen, och stod nära varandra i över en timme och poserade samtidigt för kameran.
 
Känns sorgligt när jag tänker på att både Dru och Hellre är borta nu, om det nu skulle finnas en himmel så hoppas jag att de är tillsammans igen.
 
Den där rosa, grittliga grimman.. jag är ingen rosa person, och när det gällde Dru så var jag väldigt noggran med att inte ha rosa just på henne, då jag tyckte (och fortfarande tycker) att det skulle bli alldeles för "prinsessigt" men en dag tänkte jag att, va fan, jag måste ha något rosa till min vita drömponny, så då fick det bli en rosa, glittrig grimma. 
 
Nu efterhand kan jag tycka att hon var rätt så söt i den, trots att den egentligen är rätt så gräslig.. haha
 
 
 
 

..

 
 
 

Den där ponnyn..

Letade igenom mitt bildarkiv efter en specifik bildserie, men kom av mig när jag hittade gamla bilder på mig och Dru från ett ridpass, satt med tårar i ögonen och ett stort fånigt leende på läpparna medan jag gick igenom bilderna. 
 
Kan säga att det kanske inte såg så vackert ut, men herrejävlar vad roligt vi hade ihop, kan säga att det där med samlad galopp bara var onödigt enligt Dru, och mitt 13-14 åriga jag höll fullständigt med henne!
 
 
 
 

Två år sedan

För två år sen skrev jag det här inlägget. 
 
Jag vet inte när jag sist bloggade men det var ett tag sen nu. Har faktiskt inget att skriva om förutom att Drullan är halt och hon ska få vila en månad (eller ja, nu är det två veckor kvar) och då ska vi förmodligen ta ut vetrinären igen för att se om han fortfarande ser någon hälta och om han gör det ska jag prata lite med honom om han tror att hältan kan vara permanent vilket han trodde att den kanske kunde vara sist han var här.
 
Drullan är en gammal häst och hon kommer inte hålla hur länge som helst och jag känner att om hon inte kommer att bli ridhäst igen så kommer jag ta bort henne nästa höst (eller tidigare), det är det bästa för henne, hon är en så pigg häst i huvudet och hon kan inte stå i hagen hela dagarna, hon älskar att arbeta och måste göra av med energin hon samlar på sig, dessutom tänker jag att det är snällast mot henne att hon får somna in innan hon får en massa problem med leder och blir mer stel i benen.
 
Ja det var väl det, är väldigt trött så inlägget kanske blev lite luddigt men men.
Älskade lilla ponny, bli bra igen<3
 
 
 
 
 
 
 
 
PS: Ni får inte tro för ett ögonblick att jag vill börja tänka på att ta bort min häst och det är verkligen inte bara för att hon kanske inte kommer bli ridhäst igen, Drullan är min bästa vän i hela den här världen och jag älskar henne mer än något annat och hon har verkligen varit min räddning när jag har haft det som svårast och hur ont det än gör på tanken att förlora henne så kommer jag veta att när jag väl fattar beslutat att ta bort henne - om det är om ett år eller om det är om 5år - det vet jag inte, då kommer jag inte ångra mig och jag kommer veta att jag har gjort det som är rätt för henne.
 
Alltså, jag hoppas att hon kommer bli bra så att jag får några år till med henne men om hon inte skulle bli det..
Då är det bra att man redan har börjat tänka tanken på att låta henne somna in.
 
OKEJ, sista nu! Ledsen för det långa inlägget men kände att jag behövde skriva av mig lite och som sagt, ni får ursäkta att det blev lite luddigt och långt men ni behövde ju faktiskt inte läsa hela inlägget..
 
Ja, och som de flesta redan vet så vart hon inte bra, och den första juni  2013 fick hon somna in. Det här är en av anledningarna till varför jag faktiskt bloggar, det är för att kunna gå tillbaka och se (läsa) hur man tänkte och kände då. Trots att jag i texten verkar ha hopp om att Dru skulle bli bättre, så kommer jag ihåg att så var inte fallet. Jag visste innerst inne att det snart var hennes tid att gå. 
 
Hela den där månaden gick jag som på nålar, jag kunde aldrig riktigt slappna av och jag hade världens krig inom mig, den ena sidan som så förtvivlat hoppades att hon skulle bli som vanligt igen och den andra som redan började förbereda sig inför hennes avlivning. 
 
Samma dag som veterinären skulle komma och kolla upp hennes ben igen var jag i skolan, och mamma ringde mig nästan direkt efter att veterinären åkt, och berättade att hältan hade blivit värre.
 
Våren 2013 provred jag Calle för första gången. 
 
1 Juni kl 4 fick Dru somna in
 
2 Juni kl 10-11 hämtade vi hem Calle 
 
 
 
 
 
 
 

En bild jag inte har visat

Den här bilden fotograferades bara någon timme innan Dru försvann. Jag var lugn på ytan, men det kändes som att mitt hjärta höll på att krossas och tårarna låg och tryckte, och i samma ögonblick som min bästa vän ramlade ihop, död, på marken så brast det. Regnet öste ner över oss och jag låg över henne och kände hur hennes värme försvann, skriver som jag skrev för över ett år sen: Måste ha varit en jäkligt dramatisk syn. 
 
Jag var med henne in i slutet, jag såg henne dö. Jag såg veterinären ge henne injektionen, jag såg när hennes ögon blev tomma och jag såg när hon föll ihop. Jag kommer aldrig älska en häst på samma sätt, jag tänker inte säga att jag aldrig kommer älska en häst lika mycket, för Calle börjar komma ikapp. 
 
 
Kan säga att det kommer komma många inlägg om Dru nu den närmsta tiden, saknar henne så mycket så behöver skriva av mig. 
 
 
 

Att vara ung och dum

Satt och funderade här om dagen på varför jag upplevde tiden med Dru så fruktansvärt, fantastiskt rolig, bara jag tänker på min galna ponny så ler jag och det kommer upp massor av minnesbilder i mitt huvud.
 
Det känns rätt så fjantigt att säga att man var ung och dum, för jag är fortfarande  ung och väldigt dum, men lite mognar man och när jag tänker tillbaka på åren med Dru och på hur vi två levde rövare.. det får mig nästan att undra hur tusan det kommer sig att jag lever till denna dag.. men, även fast det kanske inte var så säkert så hade jag, eller ska nog säga vi, så förbaskat roligt tillsammans! Just nu sitter jag och fnissar när jag tänker tillbaka på mina äventyr med den ponnyn.
 
Men tillbaka ämnet, allt galet jag gjorde tillsammans med henne, det var en en av anledningarna till varför jag hade så hysteriskt roligt, sen det faktum att hon var min första häst och en sådan underbar och unik individ spelade med lite också.. 
 
Något som var så mysigt med henne var att hon faktiskt älskade mig också, när jag ropade kom hon just för att det var jag som ropade, och inte för att hon var hungrig. Sen hennes sätt att visa mig tillgivenhet, det gjorde hon inte mot någon annan på samma sätt. 
 
Ta det lugnt dock, jag vet att jag kommer ha, i alla fall nästan lika roligt med Calle, det finns liksom redan saker som jag sitter och skrattar åt och undrar hur tusan jag tänkte.. tyvärr, eller tack och lov kanske jag bör säga, så har jag en känsla av att jag kommer göra vissa väldigt korkade misstag flera gånger! Calle är lika barnlig som jag, så vi två passar perfekt.. 
 
 
 
 
 
 
 

Sentimental

Suck, varför går tiden så fort? Bilderna nedan är tre år gamla, här var den "nya" delen av stallet verkligen ny, ingen färg än. Jag tänker alltid att jag är nöjd med mitt liv och med Calle (det är jag verkligen) men när jag tittar på bilderna nedan saknar jag tiden med Dru, jag hade verkligen så sjukt roligt med den ponnyn, det går inte att beskriva. 
 















 
 
 

En evig fundering

Något som jag väldigt ofta tänkte på när jag hade Drullan var hur hennes liv såg ut innan jag fick henne. När jag fick Drullan var hon tjugotre år gammal, och jag kan inte låta bli att fundera på människorna som hade henne innan mig, hur många ägare hon har haft osv. 
 
Jag hade Drullan i fyra år, bara fyra år av hennes tjugosju år. Det kanske låter lite själviskt, men det gör mig på något sätt lite ledsen över jag "bara" fick fyra år med henne, hon var min första häst och hon var mitt allt. Jag älskade Dru så extremt mycket, och då funderar jag vidare och undrar om det fanns någon person innan mig som älskade henne lika mycket, som brukade stå med armarna runt hennes hals och med näsan i hennes man. Jag  undrar om det fanns en person som kunde gråta bara på tanken att förlora henne. Jag undrar om det finns en person, nu kanske tio år senare som tänker tillbaka på sin ponny och kanske tittar på bilder från tiden då hon fortfarande fanns kvar.
 
 
Med Calle så vet jag lite mer i alla fall, och vad jag vet så har han inte haft så många ägare, jag vet dock inte hur hans liv såg ut i Holland, han är dessutom fortfarande relativt ung, förra ägarna hade honom i 5-7år , och han är tretton i år. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Galna ponny

Dessa bilder är runt 2-3 år gamla, hade nyss köpt ett objektiv (det jag alltid använder numera) så därför fotade jag väldigt mycket och ofta den månaden.
 
Drullan behövde äta mer än resten av hästarna, så därför fick hon stå inne lite extra på morgonen för att äta upp sitt morgonhö. Nästan varenda dag när man släppte ut henne sen så snodde hon runt och galopperade iväg i full fart, och drog ofta med sig resten ut av flocken på en repa runt hagen.
 
Hon var dessutom 25år när dessa bilder fotograferades.. Gammeltant!
 
Saknar min prinsessa.. <3
 
 
 

Bildminne

Det är läskigt, och ärligt lite sorgligt vad tiden går fort, bilderna nedan är fyra år gamla, fyra år.. Det känns som om det var igår jag och Jessica drog ner till sjön för att försöka få i Dru i sjön, det tog tre eller fyra gånger innan hon äntligen gick i, efter det var det inte svårt att få i henne, konstigt med tanke på att Drullan fortfarande avskydde vatten. 
 
Hon var så lustig min ponny, efter att hon gått i en gång så gick hon sedan alltid i utan konster, hon var nervig och dansade runt mycket, men det var aldrig svårt att gå i med henne. Så fort man skulle upp ur vattnet igen vart hon dock lite svårare och försökte ofta sticka, att rida intill sjön var inte roligt heller då hon brukade sprätta runt som en galning och letade efter saker att kasta sig för. 
 
På den tiden var jag även osäker på Dru, hon hade tagit över lite, så därför var det oftast Jessica som red, jag gick oftast bara med, det är väl också därför jag har så många bilder från den tiden. 
 
Varenda gång jag går den rundan så ser jag nästan hur Jessica och Dru kommer galopperandes, Dru med spetsade öron och Jessica med ett brett leende. Jag har verkligen så många härliga minnen med den där ponnyn, många minnen som jag ser tillbaka på nu med ett leende.
 
 
 
 
 

Drusilla Fair

Har många bilder på Dru att visa, bilder som jag tog för 2, 3 år sedan.
 
Visst var hon vacker..